Idag var jag ute och åkte skidor för första gången denna säsong. 2 varv på I20:s 5 km-slinga blev det. 10 km-spåret går inte att använda denna säsong på grund av vägbygget som kallas Norra länken. Spåret var bitvis lite sladdrigt och mycket isigt, men det var härligt ändå att vara igång igen. Och vilken fin vinterdag sen – vindstilla,  10 minusgrader och strålande sol.

Och ni vet väl om att idag är solen uppe en minut längre än i förrgår. Och redan om en vecka 14 minuter längre! Så nu går vi med raska kliv mot ljus och nya blomstrande rosor…

Vi hade längtat efter lite spårsnö i flera veckor. De senaste dagarna kom den. Men då blev det lite väl mycket på en gång. När vi samlades i morse vid den vanliga mötesplatsen var småvägarna som vi använder under jakten täckta av 2-3 dm snö. Skulle vi ens ta oss fram till det område där vi helst ville jaga? Jo, tre av bilarna var fyrhjulsdrivna så vi packade ihop oss i dom och tog oss dit vi hade tänkt oss. Åtta passare sattes ut. Själv hamnade jag på en liten höjd inne i själva såten, som sista utpost mot norr. Det är mitt inne i skogen men det finns hyfsat med skjutgator åt alla fyra väderstrecken. Klockan hade hunnit bli kvart i tio innan det hade ljusnat och alla var på plats. Hundföraren Pontus meddelade att han släppte hunden. På dom spår vi hade hittat en stund tidigare. Sedan gick det i rekordfart. Sex minuter senare sa han i radion: ”Nu blev det upptag.” Kunde vara bra att få höra det i radion för den snötyngda skogen dämpade alla skott och skall och alla andra ljud. Men när det efter ytterligare två, tre minuter började smälla vid kraftledningsgatan längst söderut hördes det ändå svagt även till mitt pass. Efter en stund fick vi veta att Lars skjutit en hyfsat stor tjur, som tappat hornet på ena sidan.

Men det var inte klart ännu. Efter en stund meddelade Erik att tre älgar varit framme och vänt framför hans pass. Så dom älgarna var kvar inne i såten. Frågan var nu bara vart dom skulle ta vägen? Jag hade väl inga större förhoppningar om att dom skulle komma just åt mitt håll utan hade ställt in mig på att det nog inte skulle bli något mera denna dag. Men så plötsligt upptäcker jag något stort brunt som rör sig mellan träden. Älg! Snabbt greppar jag geväret och osäkrar. Jag ser att det är flera djur så jag antar att det är dom tre. Dom kommer sakta strosande mellan tallarna. Absolut ljudlöst. Avståndet är bara 70-80 meter och snart kommer dom att passera skjutgatan som går rakt söderut från passet. Först i raden går en stor ko. Hon ställer sig absolut perfekt mitt i gatan med hela bredsidan mot mig och tittar mot mitt håll. Säkert har hon sett att jag rört mig en aning. Men jag ser inte riktigt vad det är för djur som kommer efter henne. Det kan ju vara kalvar så jag kan inte skjuta. Hon står kvar och tittar på mig. Och sedan ser jag att dom andra två också är vuxna älgar. Kon är för stor och fin. Hon bör sparas. Men nästa i raden? Jag ser inte om det är tjur eller kviga, men den är mindre och vi har kvar djur av båda sorterna på vår tilldelning. Den ska jag ta. Den står bakom en tall. Jag ser bara huvudet och halsen. Funderar någon halvsekund på om jag ska skjuta i halsen. Jag har bra stöd så det borde fungera. Men det är ju ändå lite riskabelt. Vore absolut bäst om den kunde flytta sig en aning framåt. Och så tar den ännu ett kliv ut så att bogen blir fri! Då trycker jag av. Reaktionen blir att alla tre kastar om och travar iväg åt samma håll de kom ifrån. Men annars ingen reaktion alls från djuret jag skjöt på. Konstigt. Det borde ha tagit rätt bra. Jo, men vänta, den går nu betydligt långsammare än de andra. När den visar sig mellan en ny glugg mellan träden avlossar jag för säkerhets skull ett skott till. Den vacklar till , vänder sedan igen och börjar gå tillbaka i den ursprungliga riktningen på nytt. Men inte många steg. Den sjunker ihop och är död innan jag hinner gå fram till den.

Det var en tjur, med dom minsta horn jag någonsin sett på en vuxen älg. Två knappar som inte är längre än 3-4 cm. Men jag är mycket, mycket nöjd. Det känns som en härlig revansch för bommen för fjorton dagar sedan!

Det blir inte sämre av att vi lite senare träffar på två av renägarna som har släppt sina renar i trakten, och en av dom hämtar den större älgen åt oss med sin snöskoter. Perfekt! Och vid 16-tiden har vi åkt hem till stan och flått och hängt upp djuren efter en utmärkt laginsats vid slakthuset. Med andra ord; idag hade vi flyt precis hela dagen, och det blev en alldeles lysande avslutning på älgjaktssäsongen! Ja, visserligen kommer nog några i gänget att pröva lyckan någon gång till före sista januari, men för egen del är jag nöjd nu. Nitton dagars älgjakt blev det, denna långa och intressanta höst. Ska bli kul att börja igen nästa år. Fast innan dess har vi lockjakten efter räv, fram i mars ungefär.

Idag var världen vit när man vaknade. Började till slut kännas lite grann som julmånad. Bitvis var det riktigt jobbigt att köra till jaktmarken. En decimeter moddig snö på vägbanan och luften tjock av lappvantar.
Men vi var ändå fem tappra som tänkte försöka skjuta oss en älg eller två. Första såten var dock helt tom. Sedan var det inte så mycket kvar av dagen. När vi satt vid brasan nere vid sjön och hade tuggat i oss den vanliga rödspritsflamberade korven så konstaterade vi att vi hade 90 minuter kvar innan vi var tvungna att blåsa av jakten. OK, vi hinner en liten såt. Snabbt ut med fyra passare i var sitt hörn av området, och en gråhund med förare in söderifrån.

Tog inte länge förrän en liten kviga kom spatserande rakt mot jaltledarn. Men i sista stund fick hon vind av honom och tvärvände. Sedan var det ett tag lite mystik kring frågan vart hon tog vägen. Men det visade sig att hon hade stått stilla en bra stund mitt inne i såten och bara hållit koll på var vi befann oss. När hunden till slut blev lite närgången drog hon iväg ut ur marken. Passerade ett av passen på lite drygt håll och med turbon påkopplad.

Strax efteråt hade vi även ko och kalv på gång. Men det finns stora hål även i en liten såt när man bara är fem jägare i farten. Och sedan föll mörkret över nejden och det vara bara att åka hem. Älgarna kanske gjorde det samma.

Och väl hemma i stan var det barmark igen.

I samband med att riksdag och regering tog beslut om det nya älgjaktssystemet som börjar gälla vid årsskiftet fick SLU i uppdrag att ta fram ett studiematerial i ämnet. Det finns färdigt nu, och känns riktigt intressant!

Det finns här: http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/algforvaltning/

Somliga dagar blir inte alls vad man hade hoppats på. Och ändå började det så lovande…

Vi var nio jägare som samlades strax före gryningen. Jag fick pass nr 60, ett vägpass nedanför en ganska brant sluttning, där vi skjutit två älgar tidigare i höst. Efter att ha stått där vid vägrenen bara en trekvart fick vi höra i radion att det var älg på gång inne i såten. Och snart kom det några hundskall också. Visserligen var det en sådan stilla morgon då alla ljud färdades långt i den rena, höga novemberluften, men det hördes ändå att det inte alls var långt borta. Spänningen steg givetvis flera grader på en gång. Jag tog upp geväret som jag hade lutat mot ryggsäcken. Och inte blev det sämre av hundförarens röst i radion: ”Verkar gå mot pass 60…”. Jag fällde upp linsskydden på kikarsiktet.

Och så kom det några hundskall till. Närmare. Sedan gick det högst två minuter innan jag förstod att nu… nu kommer det älg! Det började knaka märkbart inne i den täta tallskogen bakom mig. Verkade gå rakt mot mig. Jag stod med tummen på säkringen. Och så stannade det. Kanske 50 meter in i skogen. Jäklar…. hade den fått vittring av mig? Men det borde inte vara möjligt. Den kom ju i medvind, eller åtminstone sidvind. Och nej, det var ingen fara. Strax fortsatte knakandet och de tunga stegen i den frusna mossan. Den vinklade lite grann bort från mig, men fortfarande nära. Och så klev den ut ur skogen och upp på vägen. Ett ensamt vuxet djur. Jag blev lite förvirrad för den såg ut som en tjur i kroppen, men om den hade horn så måste det hade rört sig om ytterst minimala knappar. Nåja, liten fjolårstjur eller kviga spelade ingen roll. Båda var fullt tillåtna. Men sedan hände det tråkiga…

Jag ville inte skjuta när den befann sig mitt på vägen. Visserligen är det en liten skogsväg och en kurva lite längre bort så även om jag bommade så borde det egentligen vara helt riskfritt. Men det känns obehagligt ändå att skjuta längs en väg. Det sitter nog så inpräntat i bakhuvudet efter många års jakt att man skjuter inte längs med en väg. Så jag lät den passera vägen, och kliva över dikeskanten och… ja, vad hände egentligen? Plötsligt blev jag på något sätt stressad och började inse att ”Oj, nu är det bråttom om jag ska hinna få iväg skottet.” Varpå jag fick iväg ett uselt skott. Direkt när det small, eller till och med någon hundradels sekund innan, kände jag att det där blev inte alls bra. Känslan var att jag låg långt bak och högt. Och älgen fortsatte utan att markera någonting. Jag visste egentligen på en gång att jag hade bommat.

Vilket så småningom skulle visa sig stämma. Vi spårade med hund en bra bit och hittade absolut ingenting som tydde på någon träff. Och dessutom hängde en av våra två hundar på den och via pejlen såg vi att den fortsatte 6 km i rejäl fart. Så något annat än lite skrämd var knappast den älgen. Förmodligen gick kulan strax över älgens rygg. Skönt ändå att det inte blev en skadskjutning.

Men min dag var givetvis förstörd i alla fall. Och i viss mån lagets också för något annat fick vi inte heller. Man grämer sig så oerhört när man har bommat på en älg. Och det fanns liksom ingen anledning. Avståndet var bara 50-60 meter och den sprang i ganska lugnt trav. Det borde bara ha blivit en bra träff.

Efteråt sa jaktledaren: ”Reflektera över det som hänt. Men älta inte.” Kloka ord. Man ska givetvis ta lärdom av en händelse som denna, men inte grubbla sig fördärvad över spilld mjölk. Det är bara det att det är så lätt att säga det och så svårt att göra det. Man vevar filmen gång på gång inne i huvudet och tänker att ”Vad tusan gjorde jag så för?!” Och ”Tänk om jag bara fick göra om det.”

Nåja, två bommar under 34 års älgjakt är väl ändå en statistik som man får vara hyfsat nöjd med. Men det är så förbannat trist när det händer…

Min 16:e älgjaktsdag igår. Sex tappra entusiaster mötte upp vid morgonsamlingen, och tre små såtar hann vi med innan den korta novemberdagen började glida över i skymning. Mönstret står sig – det finns nästan inga älgar i markerna. Bortsett från en enda dag då det plötsligt av någon anledning verkade finnas massor ser vi nästan inga älgar alls, och väldigt lite spår också. Som en i gänget sa: ”Dom säljer en produkt som inte finns.” Med ”dom” avses i detta fall det stora skogsbolaget som vi alla gemensamt äger, dom som helst ser att vi skjuter rent och samtidigt tar saftigt betalt av oss.

Men humorn överlever det mesta. Det har uppstått ett uttryck som vi tar till då och då, när vi återsamlas efter ännu en tom såt: ”Ja, det här gick ju bra. Varken folk eller fä kom till skada!” 

Och älgar eller inte – naturen är vacker, även nu när färgskalan nästan bara går i matta nyaser av grönt och grått.

Det var allhelgonasöndag igår, och det var nästan en andaktsfull stillhet som rådde i skogen. Dis, dimma, fuktig luft, en färgskala helt i grått. Nästan alldeles tyst. Ett par korpskrik var allt som hördes. Det var en novemberstämning som kändes ända in i ryggmärgen.

Och inte en älg i sikte. Inte ett hundskall. Inte ljudet av ett skott så långt hörseln nådde. Inte ett liv. Ingenting.

Då har man lagt ännu en jakthelg till handlingarna. Ett par ganska intressanta dagar. Stundtals riktigt spännande. Jag satt i en kraftledningsgata i lördags. Samma pass där jag skjöt en kviga i fjol. Efter ca en timme började en av hundarna skälla rakt framför mig. Upptaget var nog kanske 500 meter ifrån mig, men det rörde sig mot mig. Skallet ökade i styrka ganska snabbt. Jag greppade geväret och gjorde mig beredd. Det kom närmare och
närmare. I radion hörde jag hundföraren – som kollade i pejlen – säga: ”Det går rakt mot kraftledningen. Nu smäller det alldeles strax!” Och jag var nästan bergis på att han skulle få rätt. Jag satt med tummen på säkringen. Kände tydligt hur pulsen steg. Vilken sekund som helst… skulle det sticka ut en älgskalle mellan träden. Men nej – i precis sista sekunden bytte  det riktning 45 grader och gick parallellt med kraftledningsgatan och sedan  över den bakom nästa krön i terrängen. Så jag fick inte ens se vad det var för  djur. Men som sagt; riktigt spännande ett tag! En stund senare skjöt jaktledarn  en kalv. Det var dagens skörd.

På söndag var vi ute igen. Förmiddagssåten gav ingenting. Vi  har jagat nu i ganska många dagar och ofta ser vi ingenting alls. Känns både trist och oroande. Så eftermiddagssåten blev så mycket roligare! Äntligen hittade vi älg – och plötsligt var dom nästan överallt!

G hade just kommit fram till sitt pass när han hörde att det började knaka lite snett bakom honom – fyra älgar kom springande förbi! En liten stund senare rapporterade A att det gick en fin tjur förbi hennes pass.
Ytterligare lite senare; En gråhund stötte iväg en ko som kom fram till ett av passen. Tyvärr bommade kompisen som satt där.
Lite senare; en jämthund fick upp älg som rusade över en av vägarna, men T smällde iväg två snabba skott från sin dubbelstudsare så den fick vi.
Ytterligare lite senare; jämthunden gjorde ett nytt upptag.  Älgen/älgarna passerade hundföraren på 70 meter men han kom inte ens åt att se vad det var.
Och så hördes A i radion igen: Två tjurar och en ko passerade över en myr framför henne.
Något senare; samma jämthund gjorde nytt upptag inte alls långt från mig. P följde det i pejlen och sa i radion: ”Det där går nog mot Stig.” Jäkligt roligt att höra sånt! Jag stod på en skogsväg och väntade. Det tog en stund, men så fick jag syn på något grått mellan träden.
Jodå, det var älgen som kom sakta smygande. Fast det var lite drygt håll. Drygt hundra meter och det började nästan skymma. Såg att det var en kviga. Hon stannade i skogskanten och stod alldeles stilla och lyssnade och spanade och tycktes fundera på vart hon skulle gå. Jag såg henne hela tiden, men det var en liten jämrans tall som stod precis i vägen för ett rent skott. Till slut började hon gå, vinklade bortåt så jag bara såg baken, men sedan vände hon igen och gick rakt över vägen. Jag har aldrig varit så nära att skjuta, men ändå låtit bli. Fingret var på avtryckaren och jag hade börjat böja fingret… men i sista tiondelen kände jag att ”nej, det är lite för långt håll”. Åtminstone 150 meter. Spännande, och lite retfullt. Fast på sätt och vis inte mycket att gräma sig över. Det var nämligen en av dom absolut minsta vuxna älgar jag har sett. Inte mycket större än kalven vi skjöt dagen innan.

Ja, som sagt; en intressant helg!

När man visar upp en naturbild i största allmänhet överst i sitt inlägg i stället för foton av nedlagt byte kan man misstänka att utdelningen har varit skral…

Jo, precis så var det. Älgjakt båda dagarna men inte ett skott avlossat. Igår var vi några från personaljaktklubben som var inbjudna till studenternas älgjakt. Det innebar att jag jagade i mitt fjärde jaktlag den här hösten.

En trevlig dag, älgfärsburgarna vi blev bjudna på till lunch smakade kalas och alltid kul att komma till nya marker, men det var en tämligen händelselös dag i skogen. I första såten hände ingenting alls. I den andra var det faktiskt en kviga som sprang förbi bakom min rygg och knäckte lite kvistar och visade sedan upp sig på passet intill. Men därefter drog den långt ut ur markerna med hunden efter så då var det slut på det roliga.

Idag var det åter jakt i våra egna (nåja, av Sveaskog utlånade för dyra pengar) marker. Det var besvärligt att köra dit för det var mörkt och mycket tät dimma. Och dimman låg kvar hela dagen. Och inga älgar hittade vi. Åtminstone ingenting som vi var i närheten av att få jaga riktigt på allvar. Börjar kännas knepigt att nå upp till tilldelningen i marker som är nästan älgtomma. Och ska man vara helt ärlig är väl vårt hundmaterial inte det allra vassaste. Men jag fick i alla fall uppleva en kort stund av spänning; plötsligt började en av hundarna skälla bara hundra meter från passet, och sedan dröjde det inte länge innan drevdjuret passerade mig på 50 meters avstånd; en stor, fin råget.

Så, ingen utdelning denna helg – men det är bara att ta nya tag. Eller som någon igår uttryckte saken: det gav ingenting, men imorgon är man ändå lika förhoppningsfull igen! Jakt är kul - till och med dagar då dimman ligger lågt och luften är så där senhöstaktigt råfuktig.